Mitt straff
Jag har fått tagit konsekvenserna av mitt handlande, jag drack och hade roligt lixom alla andra. Det var mitt brott.Straffet jag fick var att leva med ångest och ständig rädsla. Att alltid behöva oroa sig.Att känna ångest varje gång jag satte mig på bussen, och hoppades av hela mitt hjärta att slippa träffa på någon som ville mig illa. Att leva i den kropp som inte var jag längre, den tjejen försvann för länge sen. Redan från första dagen då han tog det han ville ha och lämnade efter sig ett tomt skal.Bitar som bara väntar på att få limmas ihop. Det är ganska sorgligt att tänka att om jag som en liten flicka hade sett mig idag, hade jag varit stolt över mig själv? Jag känner mig äcklad över mig själv, och äcklad över tanken på killar,missförstå mig inte jag känner många fina och bra killar också. Men jag måste acceptera mitt straff, jag förtjänar inte bättre.Ta vad du vill ha och lämna mig sen.Det är vad alla gjort hitills så du kan väl lika gärna fortsätta. Varför ska jag jobba på min självkännsla och min syn på mig själv, att jag förtjänar bättre, om ingen annan gör det? Det här är mitt liv,och minnena försvinner aldrig,jag måste lära mig att leva med dom.
Hans straff..
I sverige lever vi efter principen: det som inte går att bevisa hände inte. Just därför hände det aldrig. För honom blev det aldrig några konsekvenser, inte nu, inte då.
Fick höra av min psykolog när jag berättade att jag ångrade anmälan från första början att "han har nog ändå fått sig en tankeställare" och "förhören var nog också jobbiga för honom". Men är det straff nog? Ska man nöja sig med det? Han har förstört i princip hela livet för mig men ändå förväntas jag nöja mig med att han nog fått tänka efter,eller att han nog inte gör om det? Det känns så jävla orättvist.
