När vännerna och lagen vänder en ryggen
Hej det här är då mitt första inlägg och jag hade tänkt berätta min historia för er. Jag tänker inte gå in på detaljer på själva händelsen nu utan det kanske jag berättar om i ett annat inlägg. Enjoy!
För att förklara sammanhanget så gick jag då i 9:an och våran skola delade lokaler med en annan skola som jag bland annat umgicks med. Det hela började i februari i år (slutet av nian) då jag och några kompisar träffades ute för att dricka, som vi brukade. Tiden går och jag blir allt mer påverkad. Framåt kl 22 kommer två av killarna vi brukar umgås med också dit. Jag var riktigt full och har minnesluckor från kvällen. Jag minns att jag går iväg för att kissa när en av killarna följer efter mig. Han var helt nykter så det var ganska lätt att utnyttja situationen, därefter är minnet någorlunda oklart. När jag sedan kommer till skolan på måndag var det många frågor, hade ni sex? Vad hände? Kände hur ångesten växte sig större och jag hade känt på mig att något hänt men jag kommer inte ihåg?? Fick då veta att en annan kille filmat händelsen och spridit filmen , alla hade sett den,folk visste mer än vad jag själv gjorde. Fick ju reda på från andra hur han hade kommit i mig osv. Skrev till killen som filmade och bad honom flera gånger att ta bort videon, inget hände.Ingen reagerade speciellt på detta utan det var helt normalt, det var bara jag som blev ifrågasatt varför jag hade "legat"med honom.
Hade dock 2 kompisar som inte gick i hans skola utan samma klass som mig, dom var dom ända som reagerade överhuvudtaget. En av tjejerna tog kontakt med "gärningsmannen" och förklarade bland annat att jag kunde anmäla honom, varav han bara trängde bort det som ingenting. Man blir påverkad av personerna man umgås med och jag började neka att det var något allvarligt, och jag vågade helt enkelt inte anmäla. Rädd för att inte bli trodd , och för att vi hade samma umgänge. Veckorna gick och händelsen var som bortblåst. Ungefär en månad senare var vi (något färre personer än itidigare) hemma hos en kompis i hans parallellklass. Där skedde det andra övergreppet, denna gång också påverkad men dock inte lika mycket som innan. Han bad mig följa med ut och dela på en cigg, trots att jag inte röker så dum som jag var följde jag med ut. Utan att gå in på detaljer så började han utföra sexuella handlingar mot min vilja. Sa inte nej tillräckligt många gånger. Senare kommer en av mina kompisar ut och jag ser då min chans och springer därifrån och ut på vägen där jag bryter ihop,varav min kompis sätter sig ner och kramar om mig. Han kommer senare ner till vägen och ber dom att gå därifrån för att han ville "prata" med mig, såklart var inte detta tanken. Han säger åt mig att sätta mig på hans moppe och vågade inte annat än göra som han sa till mig. Han kör iväg till en skogsdunge där ingen kan se oss och fortsätter tills han kommer.. Mer än så går jag inte in på i nuläget.
När måndagen kom kunde jag inte hålla mig utan bröt ihop totalt och när mina vänner (dom i samma klass) fick reda på vad som hade hänt mer eller mindre tvingade dom med mig till polisstationen. Väl där blev jag förhörd av två poliser och efter några timmar när förhöret var klart ringde dom dit min mamma. Dom förklarade vad som hänt tillsammans med någon från socialen och sedan skjutsade polisen mig till Södersjukhuset. När jag var där på AVK (akutmottagning för våldtagna kvinnor) så fick jag återigen berätta händelsen och svara på frågor. Dom tog massa blodprov,kollade sjukdomar,DNA,sprutor samt letade efter och fotade bevismaterial. Hade bland annat sår på knäna och i underlivet. När jag var helt uppriven och inte hade nån luft kvar skickades jag hem ,klockan var då sisådär halv 1 nånting? Sedan började helvetet del 2..
Första smset kom från honom som undrade varför jag anmält honom. Sedan hans syrra som skrev en lång text om att jag kunde gått därifrån om jag hade velat "inte så att han höll fast dig", att jag bara hittade på och hur fel det är att anmäla någon för att man "ångrar ett sex". Sedan kunde jag ju åtminstone förklara mig efter det jag hade gjort. Även hans pappa som ville skydda sitt rykte ringde min mamma och menade att dom kunde "prata" om det som hänt och att dom också har det jobbigt och måste stötta honom. Ryktet spred sig snabbt och skolan var inte något att längta till. Eftersom att vi var 2 skolor i en så tvingades jag träffa han och hans kompisar (som såklart tog hans parti) varje dag. Jag och mina kompisar fick i princip utstå deras hat varje dag. Så fort dom såg oss skrek dom hotfulla och nedvärderande saker åt oss, kastade mat efter oss, och det fortsatte även efter skolan. Men mina ända vänner och vittnen fortsatte att umgås med både han och hans vänner som inget hänt, samtidigt som att dom låtsades finnas där för mig. Men det var alltid så synd om dom, spelar ingen roll vad som hade hänt fokuset var alltid kring dom.
Dom första månaderna var jag bara hemma,orkade inte göra nånting. Men såklart var det så synd om honom.. Han var ju hemma från skolan den första veckan och allt. Fick också höra från mina kompisar att han kanske är barnslig men han skulle ALDRIG göra nåt sånt. Jag fick börja gå hos psykolog samt återkommande besök på sjukhuset för mer sprutor. Senare fick jag även tid hos stödcentrum som hör ihop med polisen. Dom delade upp det hela i två olika fall och efter flera jobbiga förhör fick jag första beskedet.. Kan ni tänka er när polisen, ens enda hopp skickar hem ett brev där det står "utredningen läggs ner på grund av bristande bevis"? Kände hur min värld bara rasade samman, allt det här i onödan, all den här skiten för ingenting. Medans hans liv bara flöt på, han hade ju fått mer hybris än någonsin och det var inte han som fortfarande 7 månader senare går hos psykolog och mår skit. Trots detta så måste man ju prestera bra i skolan, livet fortsätter ju. Men jag försökte hålla hoppet uppe i hopp om att andra fallet kunde gå vidare. Efter ännu några förhör sisådär 3-4 månader efter anmälan kom ett till brev, samma sak denna gång , såklart vad hade jag förväntat mig? Vi lever ju i Sverige, här får man göra precis vad man vill bara det inte går att bevisa. Helst så skulle jag ju blivit brutalt misshandlad och gärna filmat allting. När dom la ner utredningen för andra gången kändes det som ett slag rätt i hjärtat, dom krossade det sista som fanns kvar. Vad fanns det för mening att ens fortsätta?
Jag är inte säker på när men vid det här laget hade mina "vänner" bland annat hon som jag grät hos den kvällen bytt sida helt. Hennes motivering var "det var innan jag hade hört den Sanna historien". Dom ända som var kvar hos mig var mina 2 vänner och några till från klassen. Efter detta blev det enligt dom ett bevis på faktiskt inte hänt, som dom hävdat hela tiden. För när är rättegången då?? Trots att det är statistik på att av dom som faktiskt anmäler är det 70% som aldrig går vidare och av hundra är det endast cirka 2,5% som döms. Jag blev inte bara våldtagen en och två gånger utan också av lagen,poliserna, och återigen av samhället. Blev hånad och skrattad åt rätt i ansiktet. Under varje förhör, började undra om det var jag eller han som var den misstänkta. Frågorna jag fick var tex. Vad hade du på dig? Förstod han att du inte ville, och gjorde du tillräckligt med motstånd? I stället för att han ska bevisa att det inte hänt så är det jag som ska försöka bevisa att det faktiskt har hänt. Såg ett citatangående detta som jag verkligen kan relatera till: rape is the only crime witch the victim becomes the accused.
Jag har kvar alla sms som skickats och efter ett tag vande jag mig, det är ju sånt man får stå ut med. "Jag ska visa dig våldtäkt din fula jävel" är ett exempel på vad jag fick höra, eller att dom skulle halshugga mig, samt slå ner mig nästa gång dom såg mig. Jag skaffade också moped för ett tag sen så jag skulle slippa att stöta på dom offentligt men då planerade dom att dom skulle sno den osv, och detta är något som fortfarande pågår trots att det gått cirka 7 månader sedan händelsen. Dom är så inne i att förstöra livet för mig på bästa möjliga sett att jag aldrig får riktigt chansen att försöka gå vidare. Folk brukar upp,ana till att anmäla, för att öka statistiken , men hade jag vetat då vad jag vet nu, hade jag aldrig valt att anmäla. Vilket är ganska sorgligt ändå. Som det ser utjäst nu har en ny anmälan gjorts enbart mot killen som filmade Men har som vanligt inte hört något från polisen, så har inga höga förväntningar.
Undrar fortfarande hur det är möjligt att jag sitter och skriver detta just nu, efter så många gånger jag bara velat ge upp. Men jag hade trots allt några få som stod upp för mig och det är tack vare dom jag fortfarande är kvar här och är så otroligt tacksam för allt,jag kan inte tacka dom nog. Vet inte vart jag vill komma med den här texten egentligen, jag vill säga till folk att det kommer bli bättre, jag försöker i alla fall intala mig det men än är det inte över och jag mår fortfarande inte bra. Hursomhelst har jag klarat jag såhär långt och även om lagen eller dina vänner inte har din sida så vet du vad som är sant eller inte , så tvivla inte på dig själv som jag, oavsett hur jävligt livet är. Karman drabbar dom snart!
